Att vakna på morgonen och inse att jag ska bara vara hemma och vara mamma idag också är rätt underbart, men inte alltid. Ibland önskar jag sambon kunde ta lite mer ansvar. Lillan är rolig sålänge hon inte skriker, är grining, måste byta blöja, badas, matas eller läggas. Maten måste handlas och lagas, huset måste städas, gräsmattan klippas, bilen tvättas, hunden måste ut, tvätten hängas upp, blommorna behöver vattnas.

Men det är inte alltid jag känner så, bara de dagar då jag är trött i huvudet, då tankarna tagit över, då jag inte fått pratat med någon på hela dagen, då tankarna bara fått vara.

Att knacka sig på huvudet och börja meningen med "du borde tänka med det du har här inne..." anser jag vara något av det värsta man kan göra mot någon i syfte att kränka personen. 

Jag är inte dum, jag är faktiskt rätt smart och tänker innan jag pratar - mycket för att saker och ting inte ska tolkas eller låta fel. Sen är det klart det hoppar en och annan groda ur min min med. Men till vissa personer ser man till att grodorna inte hoppar hej vilt. 

Personen som senast knackade sig på huvudet åt mig, tror allt kretsar kring henne och hennes känslor. Men i detta fallet skulle hela samtalet egentligen handla om mina känslor och varför jag gör som jag gör ibland. Ett samtal där jag ville förklara mig för att inte missuppfattas som person och mamma.

Istället för att försöka förstå mig eller bara respekera mig, knackar vi oss på huvudet och dumföklarar mig totalt. Samtalet gav noll och hon tycker än mer synd om sig själv och infört kampanjen "jag tänker inte höra av mig först ni gjort det" vilket idag är två veckor sedan. Det är hon som blir mest drabbad, det är hon som inte träffar sitt barnbarn, det är hon som förstör relationen mer och mer.

Efter allt dumt hon sa den dagen och framförallt att hon inte kan respektera mig och mina känslor, kommer jag inte vara den som "låt oss stryka ett stäck över detta, glömma och gå vidare" I detta fallet kräver jag en ursäkt om det så ska ta år innan den kommer. 

Det är min dotter, det är jag som bestämmer - du har inte någon slags äganderätt på henne. 

Kanske skulle skriva av sig.

Alla tankar och känslor man har är inte "okej". Inget man går och pratar vitt och brett om. Vissa känslor/tankar är till för att gömmas undan, inte nämnas, inte låta ta plats.

Men mitt inre skriker ibland...ofta. Är den som fått lära sig att mår man dåligt så pratar man inte om det, det kan få andra att må dåligt, känna sig obekväma. Men för att inte sluta existera som person måste jag få ur mig det på något vis. Här.

Att ständigt känna ovilja, maktlöshet, ensamhet och utnyttjande tär på krafterna, humöret och mig som människa. Jag vill vara en bra människa, framförallt en bra mamma och sambo. Min dotter och sambo är mitt liv, mitt allt, anledningen till att jag orkar ta mig framåt i livet. 

Gråta bakom stängda dörrar, inte visa, inte känna. Ibland väller det över. Inte visa. Inte överreagera. Bit ihop. Skärp dig kvinna.